Jag var knappt sju år när han för första gången kom in i mitt rum med en kniv.
Min storebror, mannen som skulle skydda mig, hotade att döda mig med kniven om jag någonsin berättade att han tvingade sig på min lilla kropp.
« Den du berättar för kommer också att dö », svor han.
Jag var ett barn som trodde att en man som skadade mig verkligen skulle skada den jag anförtrodde mig åt.
Jag ville inte att det skulle hända.
Om min tystnad kunde rädda mitt liv och mina näras liv, då måste jag tiga.
Det här sa jag till mig själv varje natt han kom till mitt rum.
Min mamma märkte att jag undvek honom.
Hon trodde det berodde på att han var min halvbror.
Jag ville berätta sanningen men var rädd att han skulle göra verklighet av sina hot.
Jag brukade vara tyst, lugn och lydig – men när det gällde min bror var jag direkt ohyfsad.
Jag kunde förolämpa honom utan anledning.
Detta chockade alla som såg det.
De försökte få mig att ändra mig, men bara jag visste vilka demoner jag kämpade mot varje natt.
Att skälla på honom kändes som en befrielse.
Ja, jag brukade också förbanna honom i tysthet.
Jag bad alltid att något hemskt skulle hända honom.
Genom nåd från högre makter reste min bror iväg när jag var nio.
Jag var så lycklig när jag hörde att han inte skulle komma tillbaka på länge.
Jag sjöng.
Jag dansade.
Jag hoppade av glädje.
Hela veckan var en fest.
Jag kunde känna frihetens smak.
Det syntes på min lätta gång.
När jag skrattade var det äkta och obehärskat.
Min mamma blev förvånad.
« Varför hatar du din bror så mycket? Se hur glad du är nu när han är borta. »
Han var inte där för att skada henne, men jag kunde ändå inte få ur mig: « Han har våldtagit mig. »
Jag var tretton när T.T. kom tillbaka.
Han stirrade på mig, log äckligt och sa: « Nu när du är större ska vi båda njuta ikväll. »
Hans ord fick mig att frysa.
Jag svor att om han försökte något skulle jag göra slut på honom.
Han ljög inte – jag var gammal nog att förstå att hans knivhot när jag var liten var bluff.
Jag var redo att visa att jag inte längre var ett försvarslöst barn.
Den natten sa jag till mina föräldrar att jag hade mardrömmar och inte ville sova ensam.
Innan de protesterade hade jag redan dragit in en madrass till deras rum.
Jag gjorde så i en vecka tills de tröttnade och skickade tillbaka mig.
Första natten i mitt eget rum var han där.
Han försökte ta mig medan jag sov.
När jag vaknade höll han för min mun och hotade att döda mig om jag skrek.
Jag grep kniven under kudden och siktade på hans hals.
Jag ville sticka honom och göra slut på allt.
Jag såg rädslan i hans ögon när han såg kniven.
Han släppte min mun och försökte ta kniven.
Då fick jag chansen att skrika.
Jag skrek så högt att hela kvarteret måste ha hört:
« T.T. våldtar mig! Hjälp! »
När vi hörde mina föräldrars dörr öppnas hoppade han ut genom fönstret.
Jag satt och darrade i ett hörn när mina föräldrar kom.
Jag höll inget tillbaka.
Jag berättade allt.
De kunde knappt tro att detta pågått under deras tak sedan jag var sex.
Jag visade kniven och hans blod på min hand från när vi brottades.
« Han flydde genom fönstret », sa jag.
Pappa letade i hans rum men hittade honom inte.
Några minuter senare kom T.T. in och låtsades ingenting.
« Vad händer? Varför är ni uppe? » frågade han oskyldigt.
Pappa såg såret i hans hals.
När han ljög om hur han fått det hämtade pappa sin pistol.
Då erkände han allt.
Pappa var rasande.
Mamma var förstörd.
Jag kände bara lättnad över att sanningen kommit fram.
Jag trodde de skulle ange honom.
Men de sa det skulle skada familjens rykte.
De körde bara ut honom och hotade att skjuta honom om han nånsin kom nära mig igen.
Fast han var borta slutade inte smärtan.
Jag hatade honom så.
Jag förbannade honom varje dag.
Jag blev blyg och rädd för män.
Jag litade inte ens på familjen – förrän jag fick professionell hjälp.
Nu mår jag bättre.
Jag har en dotter.
Mitt liv är gott – men min bror är ruinerad.
Han är narkoman.
Ingen i familjen vill veta av honom längre.
Ibland undrar jag om mina förbannelser fungerade.
Låter det sjukt? Jag har förlåtit honom.
Nu ber jag för honom varje dag.
Jag önskar jag kunde hjälpa honom bli en bra människa – men jag kan inte låta honom komma nära min dotter.
Kan jag hjälpa honom på avstånd?
Om det är mina förbannelser som verkar – hur gör jag dem ogjorda?
